Ansedel Sven Apelqvist (Persson?)

Levnadsbeskrivning

Smedmästare. Hammarsmed på Lessebo bruk.
Född 1713 i Helleberga.
Död 1782-01-11 i Läshult Södergård, Ljuder (G).

Enligt Sven Åke Nyqvist är Sven Apelqvist född i Hälleberga, åtminstone gift där 1733, men hette då Sven Persson. Han ger då en penningsumma till kyrkan och detsamma gör han 1734 när hans hustru kyrkotas efter sonen Peters födelse. Han flyttar sedan till Säfsjöström, där sonen Johannes föds och 1742 finns han i Lessebo under namnet Apelqvist. I 1743 års kyrkoräkenskaper för Hovmantorps församling så upptages en gåva från hammarsmeden Sven Apelqvist på Lessebo bruk. I boken "Lenhovda, en Värendssocken berättar" finns angivet att bland Säfsjöströms "uppsättare och malmtagare" finns 1744 en Sven Persson. År 1753 finns också en lista på arbetspersonal, bl.a. hammarsmed och mästersven. Åtskilliga av de då uppräknade bära släktnamn, gamla eller nytagna. (Där finns också en Erik Stålhös.) Vid Schröders död hade Sven Apelqvist en skuld till brukspatronen på 298 dr. Lessebo bruk finns beskrivet i: Klemensson Gustav: Lessebo Del I 1658 - 1856 och del II 1856 - 1956. "När Schröder 1728 övertog Lessebo, fann han, såsom ovan nämnts, gamla och okunniga smeder såsom mästare i stångjärns- och knipphammarsmedjorna. Efter brukets ombyggnad blev därför en av hans angelägnaste omsorger att anställa skickliga smeder. Det är icke bekant varifrån han hämtade den nya hammarsmeden (Nils Svensson) eller dem, som under den närmaste tiden nämnas som hammarsmeder. (Johan Bengtsson, Henrik Jepsson Rofva och Lars Mattsson) Efter hand uppväxte dugliga hammarsmeder vid Lessebo. Sven Nilsson, född i Lessebo och i arbete där sedan 1738, erhöll 1746 bergstingsrättens mästersvensbrev och blev följande år förklarad för mästare. Samtidigt med honom blev Sven Apelqvist mästersven efter att tidigare ha arbetat vid Orrefors, Sävsjöström och Linnefors. Under 1750-talet voro Olof Stockhus (1747-1761) och Adam Hane (1749-1764) hammarsmedsmästare. Såsom läredrängar eller kolgossar och mästersvenner arbetade under en följd av år Johan Hammarstöm (1743-1764) och Sven Apelqvist (1744.1759) vid Lessebo. (p 129)" I boken Den Svenska historien, redigerad av Jan Cornell, del 9; Industri och folkrörelser 1866 - 1920: A. Bonniers förlag, Stockholm 1968 finns bl. a.följande skrivit om smederna s. 126 - 128. -- Men mästersmederna stod socialt och ekonomiskt hela tiden långt över den omgivande jordbruksbefolkningen.............Bruksarbetarnas, särskilt smedernas, arbete var oerhört slitsamt. Härom berättar Gustaf Schröder på 1890-talet med syftning på förhållandena vid några värmländska bruk under första delen av 1800-talet: "Arbetstiden för stångjärnssmederna var från kl. 6 söndags e.m. till samma tid lördagen därpå, och så året om. Mästaren och mästersvennen arbetade skiftesvis. --- Från nämnda tid på söndagen till lördagen var smedernas kostym mössa, grov skjorta, förskinn, strumpor och träskor. Lika året om, densamma i 30 graders köld som i 30 graders värme. De sovo icke i sina rum eller sängar, utan i en därtill uppförd liten koja, kallad "labbi" i skriftspråket och "kuja" eller "smekuja" i dagligt tal. Den bestod av fyra väggar, brutet tak, öppen spis och några hopspikade bräder till sängar. Den var utan fönster och eldades med glödande slagg, tagen från smideshärden, och kol. I sängarna låg lös råghalm. Det var bädden. luften i detta sovrum var varm, nästan het, vilket var nödvändigt då arbetarna saknade kläder, men atmosfären låter sig inte beskrivas. Det var ett kompositum av fotsvett, hudsvett och salt, ty av det ymniga svettandet kristalliserades saltet som åtföljde utdunstningen till formliga kakor över rygg och skuldror. I sådan atmosfär sovo de. Måltiderna intogs antingen i smedjan eller i "kujan". Smeden var nästan helt skild från sin familj hela veckan. Detta kom sig dels av vana, dels därav att han aldrig, så lång veckan var tvättade sig, och sotig undvek han att visa sig utom smedjan eller "kujan", och dessutom måste fristunderna användas till vila. Stångjärnssmedens hårda arbete gjorde honom redan vid fyrtio år krokryggig. -- Vid femtio års ålder var han döv och icke så sällan lemlytt." I Lesseboboken, del 1 sid 202-203 står det: "Runt om i bygden framlevde gamla smeder och andra bruksarbetare en torftig tillvaro på torp eller i backstugor. Från Jernkontoret och hammarsmedslådan började visserligen utdelas kontanta bidrag till förlamade smeders och bruksarbetares underhåll - utdelningarna skulle verkställas vid bergstingsrättens sammanträde "i bruksägarnas tillika med de torftiga smedernas närvaro" - men beloppen voro synnerligen obetydliga. Vid 1771 års bergsting utdelades till avskedade hammarsmeden Adam Hane, mästersmeden Sven Apelqvist, masmästaren Johan Bengtsson och knippesmeden Henrik Lindgrens änka, alla vid Lessebo, 6 á 7 dr kmt, vilka belopp minskades under de följande åren."